Svenska Röda Korset har gjort en beräkning att ungefär 100.000 personer som idag lever i Sverige har varit utsatta för tortyr i någon form, men kunskap om denna patientgrupp saknas inom den svenska vården, skriver Gunilla Brodda Jansen.
Barbro Westerholm är riksdagsledamot för Folkpartiet. Hon är läkare med erfarenhet av forskning om läkemedels nytta och risker, läkemedelskontroll och apoteksverksamhet. Hon har även varit generaldirektör för Socialstyrelsen om det som rör människor alltifrån moderlivet till graven samt varit ordförande för Sveriges pensionärsförbund. Fotograf: Peter Knutson
Tortyr det är väl inte så farligt!
Så skrev den tyske författaren Alexander Weiss i en diktsamling 1971. Han syftade då på den tortyr som pågick i Spanien under Francoregimen samtidigt som alltfler svenskar bosatte sig på solkusten för att komma undan den svenska skatten eller komma nära den spanska solen. I Sverige idag kan man nästan tro att denna devis tas på allvar trots att allt fler människor bosätter sig i Sverige från länder där tortyr förekommer som en del i förhörsmetoderna.
Svenska Röda Korset har gjort en beräkning att ungefär 100.000 personer som idag lever i Sverige har varit utsatta för tortyr i någon form. Denna siffra baseras på uppgifter innan den senaste vågen av flyktingar från Syrien anlände till Sverige! Bara under 2008 skulle då 2100 personer med tortyrerfarenhet ha bosatt sig bara i Stockholmsregionen.
I en nyligen anförd motion till Riksdagen (motion 2012/13:Sf391) belystes den stora okunskap som finns i landet och man önskade att medel skulle avsättas för behandling av krigs-och tortyrskadade. Förutom detta önskade man också att resurser skulle öronmärkas inom kommuner och rättsväsende för att öka kunskapen om tortyr och trauma och dess konsekvenser.
Kunskap om denna patientgrupp saknas också inom vården dit många patienter söker sig för andra tillstånd än de tortyrrelaterade. Bröst, buk eller ryggsmärtor är vanliga symtom men orsaken fångas sällan eller aldrig upp av personalen. Vårdpersonal har inte heller insikt om hur stor patientgruppen faktiskt är. På läkar-, sjuksköterske- och sjukgymnastlinjen saknas undervisning om tortyrmetoder och deras somatiska och psykiska följder.
I Danmark som vi ibland kritiserar för att vara invandrarfientliga ingår undervisning om tortyr och dess konsekvenser i grundutbildningen för läkare. Jämfört med Danmark har också Sverige mycket mindre öronmärkta resurser avsatt för denna patientgrupp. Bara i Köpenhamn finns fyra offentligt finansierade centra för patientgruppen, detta trots att Danmark tar emot avsevärt färre asylsökande än vi. Journalisten och författaren Lena Sundström skrev för något år sedan den starkt kritiska boken ”Världens lyckligaste folk” om våra grannar i syd, men på denna punkt kan vi inte slå oss för bröstet…
Genom att öka kunskapen i det svenska samhället om tortyr och omfattningen av detta problem hos flyktinggrupper, så finns det chans att man också kan bidra till ökad förståelse för problemen hos vissa av de människor som nu kommer till Sverige.
Gunilla Brodda Jansen