Smärtlindringen borde individualiseras, skriver Gunilla Brodda Jansen.
Upp till 25 % av patienter som remitteras till Smärtklinik har smärta efter kirurgiska ingrepp. Antingen har smärtan varit orsaken till kirurgin såsom gallkirurgi och ljumskbråck, eller så har smärtan uppkommit i anslutning eller direkt efter operationen. Beroende på vilken typ av kirurgi varierar risken att ha kvarstående kronisk smärta efter vanligt förekommande kirurgiska ingrepp såsom höft och knäledsoperationer, ryggkirurgi och bröstoperationer.
Varför kvarstår smärtan? Faktorer som påverkar risken är faktorer som kirurgisk teknik och skicklighet, hygien är viktigt, liksom hur länge operationen varade. Vi vet att rökning påverkar sårläkning negativt och patienter uppmanas i allt högre omfattning att sluta röka i samband med operationen, allt för att förbättra det kirurgiska resultatet.
Men det finns andra och mindre tydliga faktorer som är lika viktiga som risk för att utveckla kronisk smärta. Faktorer som är av ”mjukare” valör, där vi inom vården har mycket kvar att förbättra avseende kvalitet och för att minska risken för komplikationer som kronisk svårbehandlad smärta för patienten. Många av dessa mjuka faktorer är kända och välstuderade men inte överförda i det kliniska arbetet. Vårdarbetet idag präglas mycket av ”flödes- och processtänk”, vilket ska minska kostnader och öka kvalitet för vården. För att göra detta sker de vanligt förekommande operationerna enligt standardiserade rutiner och med standardiserad smärtlindring, ungefär samma recept för alla.
Men om en patient redan har smärta innan operationen, t ex ett långvarigt ländryggslidande, fibromyalgi eller migrän? Om personen är livrädd för att sövas ner och har uppfattningen att kirurgin kommer att skada? Dessa faktorer som kan bedömas innan man opereras, påverkar i hög grad risken att utveckla smärta. Personer som redan har kronisk värk, eller stor oro innan de skall opereras kommer att behöva ett helt annat omhändertagande och smärtlindring i samband med det kirurgiska ingreppet än en person som är smärtfri eller helt smärtlindrad och känner tillit och tilltro.
Kroppens egna smärtlindrande system är viktiga för att skydda personen från att få kronisk värk. Om dessa system inte fungerar får vi mer, mycket mer ont under och efter en operation och riskerar att utveckla långvarig smärta. Därför måste vården ta hänsyn till detta och ge dessa personer ett individuellt omhändertagande även inom den standardiserade vård som vi idag strävar efter. Inför all kirurgi svarar personen på ett antal frågor om kroppslig hälsa, och man skulle på samma sätt vinna på att även bedöma den psykiska hälsan, och för de som har behov ge en extra smärtkonsultation med individuellt fokus. Detta minskar lidandet både på kort och lång sikt. I en studie som nyligen publicerades kunde man också visa att det fanns både en kvalitetsvinst och en ekonomisk vinst i att låta patienter med kronisk smärta innan operation, få en extra bedömning av smärtläkare. Vårdtiden minskade och patienterna kom snabbare tillbaka till aktivitet.
Så för att minska risken att utveckla långvarig smärta efter kirurgi och därmed öka kvaliteten på behandlingen, borde man lägga till en bedömning av patientens mentala hälsa inklusive smärtupplevelse. De personer som upplever psykisk ohälsa skulle då kunna få ett individuellt i stället för standardiserat smärtomhändertagande.
Genom att ge patienter ett individuellt och specialiserat omhändertagande skulle kvaliteten i vården öka, kostnaderna för sjukhuset på sikt minska, och framför allt minska risken för patienten att utveckla kvarstående smärta efter kirurgi.