Thorbjörn Larsson
VD, Vårdalstiftelsen
Höstens forskningsproposition gav en hel del pengar till äldreforskningen, men dessa pengar är till ingen nytta om inte politikerna i högre grad tar intryck av vad forskningen kommer fram till, skriver Thorbjörn Larsson.

Så kom den äntligen. Efterlängtad, fruktad och ratad redan på förhand. Regeringens beslut om var forskningspengar skall satsas de närmaste åren. En hel del var känt i förväg – en smart regering agerar så. Annat var helt okänt. Ett mycket kuriöst kapitel är den korta texten om avdragsrätt för gåva till forskning. Där kan man läsa att detta visserligen är något bra men eftersom regeringen ger så mycket pengar till forskning är det onödigt. Svårt att veta om skratt eller gråt är den adekvata reaktionen. Hur som helst är det ett praktexempel på stolleri. Vore intressant att veta vem som tänkt och än värre formulerat denna grumliga tanke.

Men oavsett vad vi tycker på debattsidor och i fikarum är det nu dags att göra något av den finansiella verklighet som målas upp. Som alltid är det spännande att fundera över om den finansiella verkligheten är verkligheten, eller en ram för densamma – om ens det.

Ministern talar om excellens, spetsforskning och världsledning. Visst låter det bra både i TV och vid middagens högtidstal. Men några frågor som måste ställas är; blir det något av all forskning, gagnar det människor, blir världen bättre av forskningens resultat, fattar Svenska beslutsfattare bättre beslut tack vare den nya kunskapen som forskningen ger?

Ibland får man från politiskt håll höra att forskning inte skall styras, forskare säger förstås samma sak. I det senare fallet är det begripligt – vem vill inte vara ifred med sitt arbete och sina idéer? Men i det första fallet, dvs ur politikersynpunkt, blir det mera obegripligt. Jag tror att politiker i högre grad måste börja argumentera för vilken forskning de ser sig behöva för att bli bättre beslutsfattare. Det betyder inte att de skall styra och ställa över all forskning. En politikers uppgift är väl att försöka ha människornas bästa för ögonen och agera därefter. Visserligen utifrån olika politisk utgångspunkt, men målet bör vara människornas bästa. Inte systemens, ej heller politikens eller särintressenas bästa.

Med tanke på den alltmer komplicerade värld vi lever i, inte minst kunskaps- och informationsmässigt, blir det obegripligt att inte forskningen får bidra mer till beslutsfattandet i vårt land. Utan att riktigt veta tror jag att de politiska staberna och rådgivarna till sin organisation och sammansättning ser ganska lika ut som de gjort en lång tid trots att grunden för beslutsfattande ändrats radikalt. Här borde tänkas många nya tankar om vad forskning och forskare kan bidra med. Den amerikanska organisationen AAAS förser sedan lång tid Capitolium med 165 forskare varje år i ett fellowship-program som är så populärt från det politiska hållet att efterfrågan är större än tillgången. Kanske det vore något att prova även i Sverige. Professor Georg Klein har nyligen kommit ut med en antologi om kreativitet (Brombergs förlag). Professor Hans Wigsell låter där berätta att han till den socialdemokratiska regeringen var rådgivare i forskningsfrågor. Ryktet säger dock att det var två personer på detta uppdrag. En eller två spelar inte så stor roll, det är i grunden för få. Oavsett hur många så känns det som att forskarnas bidrag till det svenska beslutsfattandet är ett tydligt utvecklingsområde.

När det sedan gäller den försvarliga summa som avsatts till äldreforskning kan man bara önska och be att dessa pengar kommer att användas till annat än deskriptiva studier om den annalkande tsunamin av äldre – i folkmun kallad den ”demografiska utmaningen”. Det behövs mycket av nytänkande inom området äldre, inte minst av sådant som skapar bättre förutsättningar för omsorg av äldre, vård av äldre och boende för äldre. Metoder behöver utvecklas som bygger på evidens, och nytänkande krävs som inte tar hänsyn till dåliga upphandlingar eller okunniga socialnämnders fattiga beställningar.

Våra föräldrar blir äldre, våra fastrar, mostrar och farbröder likaså. Även vi själva blir äldre och t o m gamla. Med spänning och lite skräck ser jag fram emot vad kunskapen kommer att betyda för allas vår framtid. Men ännu mer förskräckt är jag över att den kunskapen kanske aldrig når ansvariga politiker.

KOMMENTARER:
Postad av Kenneth Abrahamsson 2012-11-02
1. Hur forskning nyttjas i politiken behöver studeras mer ingående – och nya former för dialog, arenor och möten behövs. Det finns idag ett växande intresse för att belysa forskningens genomslag – och här behövs också nya metoder. Det räcker inte med anekdotiska exempel. Arbetet med www.swedage.se är bara en början. Kanske läggs det idag alldeles för lite pengar på utveckling och implementering med utgångspunkt i pågående forskning 2. Inriktningen av den nya forskningen är viktig. Frågan är dock in vilken grad finansiärerna ska styra? Här finns en spännande balans mellan programstyrning enligt en triple helix-modell eller en mer traditionell form av bottom up, vilket är forskningsrådens arbetssätt. Här finns också ett utrymme för samverkan mellan finansiärer.I all hast..
Postad av Gunilla Arneström 2012-11-08
Intressant artikel enligt ovan. Jag upplever att det finns många bra resultat som forskare har kommit fram till,men när skall det börja genomföras? En annan fördelningsmodell för forskningspengar borde vara genomfört för länge sedan,även forskare vill väl kunna pröva/genomföra sitt resultat !Då forskningen är klar så är det upp till någon verksamhet att implementera den och alltid utan x-tra medel i budgeten. Att implementera något nytt en förändring/förbättring tar tid och då bör det finnas forskningspengar för genomförande under minst 3-5 år.Jag vill påstå att det finns genomförandeunderskott i sådana här sammanhang.