Det är nödvändigt att få till en samsyn inom vården vad gäller smärta och psykisk ohälsa. Det spar tid och resurser och minskar framför allt patienternas lidande, skriver smärtläkare Gunilla Brodda Jansen i sitt första inlägg på Vårdalstiftelsens Debattforum.
Smärta och psykisk ohälsa är två sjukdomstillstånd som ofta sammanfaller och samverkar och ofta förstärker de varandra. Vad är värst – smärtan eller ångesten – att ha ont och vara deprimerad eller bara ha ont?
Om smärtan varat under månader eller t om år, kan man överhuvudtaget skilja vad som är vad, vilket symtom som tillhör smärta och vilket som tillhör den psykiska ohälsan?
Det svåraste för patienter som både drabbas av smärta och psykisk ohälsa såsom depression och ångest är också det svåraste för oss inom vården. Vi har idag inte tillräckligt med resurser för att ta hand om alla personer som önskar smärtvård, och personer som söker för psykisk ohälsa får i många fall inte heller träffa specialister. Har man dessutom flera diagnoser, då börjar ett bollande fram och tillbaka mellan olika vårdgivare. ”Har du ont då skall du inte vara här då skall du till smärtklinik”, ”Men du är ju deprimerad, då skall du inte vara här då skall du till antingen husläkare eller till psykiatrin”.
Vi har idag svårt att i vården hantera tillstånd som tillsammans står för ca 70 % av de nytillkomna långtidssjukskrivningarna. Många av dessa patienter har otroligt svårt att komma tillbaka till arbete. Hos patienter som är sjukskrivna pg a långvariga smärttillstånd har var tredje person också depression.
Det är idag så viktigt att vården rätt nyttjar resurser och skattemedel, ett steg mot det är att bättre kunna behandla och ta hänsyn till samsjuklighet och detta inom samma fyra väggar. Inte skicka runt utsatta personer att hitta rätt vårdinstans.
Vi bollar också med diagnoser och kallar det för psykiatri på ett ställe och smärta på ett annat utan att ge patienterna ett bra behandlingsalternativ och en rehabilitering som ger högre livskvalitet och möjlighet till arbetsåtergång. För patienter med psykisk ohälsa och smärta måste vi inom vården kunna skräddarsy rehabiliteringsinsatser, det går inte att ”köra samma program” på alla personer.
En grupp människor med stor samsjuklighet är de traumatiserade och torterade flyktingar som idag finns i Sverige. Enligt Röda Korsets beräkning finns idag minst 100 000 människor som har varit utsatta för tortyr och trauma och över 90 % av torterade personer lider av någon form av smärta. Många har depression och posttraumatisk stress med bland annat sömnsvårigheter, flashbacks och svår ångest. Vi har i Sverige idag i stort sett ingen eller mycken liten resurs att ta ett helhetsgrepp om behandlingen av dessa människor som vi vet är en av de grupper som söker sjukvård ofta på akutmottagningar.
Fler studier talar idag också för att personer med psykisk ohälsa riskerar att i större omfattning än andra drabbas av kronisk smärta och komplikationer efter kirurgiska ingrepp om man inte tar hänsyn till t ex vis en pågående depression eller hög ångestnivå. En person med ångest eller depression kommer att få mycket mer ont efter operationen, och riskerar i stor omfattning av få kvarstående värk. Ändå genomgår i stort sett alla patienter samma procedur inför operationen, och man tar liten hänsyn till den psykiska ohälsan.
Vad skulle vården vinna av att detta? Genom att ha större kunskap om samsjuklighetens betydelse skulle kvalitéten av vården förbättras. Genom att individualisera information och smärtlindring innan kirurgiska ingrepp kan resultatet bli bättre. Och vad skulle samhället vinna? Det kostar pengar att inte ta hänsyn till samsjuklighet med psykisk ohälsa vid kirurgiska ingrepp. Det ökar risken för komplikationer och långvarig smärta efter operationen och vårdtiden ökar också.
Och sist men inte minst – att öka förståelsen av betydelsen av psykisk ohälsa vid annan sjukdom reducerar lidandet för patienten.