Läs ett referat från Vårdalstiftelsens allra sista förbättringsfrukost då Anders Lundberg och Johan Brun presenterade studien ”Förbättrade ersättningssystem i vården – undvik stuprör och hängrännor.”
Varför är det så svårt att bryta upp ”stuprören” i vården? Det var en av utgångspunkterna för den studie som presenterades på Vårdalstiftelsens förbättringsfrukost 3 december.
Anders Lundberg och Johan Brun.
Nu har till och med vår högsta politiker, socialminister Göran Hägglund, börjat signalera att landstingen inte klarar av vården, inledde Anders Lundberg, läkare och forskarstuderande vid KI/Ratio när Vårdalstiftelsens sista förbättringsfrukost någonsin ägde rum tisdagen 3 december i Vårdalstiftelsens lokaler i Stockholm. Lundberg presenterade sin och Johan Bruns studie som skett på uppdrag av Forum för Health Policy; ”Förbättrade ersättningssystem i vården – undvik stuprör och hängrännor”.
Den formella och informella uppdelningen i så kallade ”stuprör” i vården, alltså att en enhet bara ser till den egna budgeten/utförandet utan att bry sig om konsekvenserna i den övriga vård- och omsorgsapparaten, är en faktor som begränsar den optimala resursfördelningen. Det går idag inte att lätt flytta pengar till andra, behövande enheter.
Varken beställare eller utförare, och allra minst de drabbade patienterna vill ha det såhär, men det är ersättningssystemen som är problemet.
Idag blir det lätt fler frågor än användbara svar i diskussionen kring problemområdet, fortsatte Lundberg. Att ha informerade beställare i vården vore bättre, men det går inte att få till. Varför?
Aktiv hälsostyrning – alltså att få patienter att välja rätt vårdnivå fungerar ibland, men inte på hela befolkningen. Varför?
Amerikanska försök med en s.k. utförarsamordnare visar att det går att få bukt med vissa problem i stuprörsmodellen utan att totalt bryta upp strukturerna – vilket i sig skulle medföra improduktivt kaos. Nackdelen är att det blir en ny administrativ mellan-nivå och ännu mer byråkrati.
Ett system med en gemensam vårdgivare kunde vara ett annat alternativ. Ett sådant storskaligt exempel internationellt är Kaiser Permanente i USA. Ett svenskt försök är TioHundra i Norrtälje.
En annan väg att gå är att skapa nätverk mellan olika utförare i vården. Storbritannien har valt den vägen, och här finns det också svenska exempel på samarbeten mellan t. ex akuten och äldreboenden i Jönköping.
Johan Brun, som också är medicinsk direktör på Pfizer fortsatte med att säga att det inte fattas pengar i det svenska vårdsystemet. Problemet är hur pengarna används. Den som t ex bär kostnaderna för läkemedel har inget samhällsansvar och det är ett politiskt problem. Ett landsting kan vägra dyra mediciner eftersom man inte behöver ta kostnaderna i form av sjukskrivningar eller vårdboende. ”Det är det delade huvudmannaskapet som är av ondo” menade Brun som däremot inte trodde att det automatiskt blir bättre med en återgång till statlig sjukvård.
”Det finns ingen Golden Bullet, alltså en universallösning på problemen i den svenska vården. Det måste se olika ut på olika ställen”, avslutade Brun.