Journalist, skriver medicin huvudsakligen i Svenska Dagbladet
Inger Atterstam, välkänd medicinjournalist, diskuterar den moderna vårdforskningen. Hon frågar bland annat: vad ska vårdforskningen egentligen kallas i framtiden, behövs ett gemensamt namn, är translationell forskning en lösning eller bara en modetrend?
Kanske håller det på att våras för den svenska vårdforskningen i konkurrensen om pengar, satsningar och status. I alla fall tycks hoppet öka bland de närmast berörda. Främsta orsaken är naturligtvis Vetenskapsrådets just framlagda kartläggning, vältajmad inför forskningsproppen i oktober.
– Jovisst, förklarar regeringens evige statssekreterare Peter Honeth som nu flyttat över till nye forskningsministern Jan Björklund (FP).
De täta bytena på forskningsministertaburetten lär inte minska hans politiska inflytande. Det har alltid varit han som egentligen bestämmer, viskas det allt högre i korridorerna.
– Jovisst, upprepar han, den svenska vårdforskningens framtid kommer med i proppen i oktober. Och jovisst igen: vårdforskning är väldigt viktigt.
Mer säger han inte.
VR-rapporten föreslår bland annat en satsning på tre-fem nya vårdforskningscentra, fler samlade forskningsprogram och ökat antal tjänster. Det är underförstått att mer pengar behövs men någon summa anges inte.
– Finansieringen är egentligen inte det stora problemet, anser en av utredarna Mats Ulfendahl på VR.
Den stora striden kommer sannolikt därför att gälla vem som ska styra förändringen (hur stor eller liten det nu blir), vem som ska fördela resurserna. En ny ”finansieringsstruktur” krävs enligt VR:s utredning och redan har mina två bloggkollegor pläderat för att Vårdalstiftelsen ska få denna centrala roll. VR-rapporten argumenterar inte oväntat att VR skulle bli bäst.
Hur nu detta löser sig återstår att se, men för oss som inte är direkt involverade förefaller ett rejält statushöjande av vårdforskning sympatiskt. Få upplevelser är så påfrestande som ledande labbforskare vid sina dyra apparater återkommande men till inte förpliktigande hyllningstal om behovet av att vara nära kliniken och patienterna. En läpparnas slentrianmässiga pr-bekännelse alltför ofta utan grund. I de vetenskapliga hierarkierna har den patientnära forskningen dessvärre hittills inte hävdade sig särskilt väl.
Visst, det finns förklaringar. Det handlar om en relativt ny vetenskap och det handlar också om attityder inom vårdforskningen inte minst präglad av konkurrensen mellan de olika inblandade professionerna.
De för utomstående obegripliga striderna om namnet har säkert också bidragit. Namne har svirrat förbi: vårdforskning, omvårdnadsforskning, klinisk forskning, hälsoforskning, folkhälsoforskning och nu den senaste trenden translationell forskning.
– Får man bara med ordet translationell så brukar ansökningen godkännas, ”erkände” en ledande mycket basal grundforskare.
Av VR:s utredning lär vi nu att från 2011 är begreppet vårdvetenskap utmönstrat från de officiella källorna hos SCB (Statistiska Centralbyrån) och Högskoleverket. Nu ska det heta Hälsovetenskap.
Det en gång enarådande begreppet omvårdnadsforskning är tydligen också övergivet från 2010 eller så.
Det nyaste modeordet translationell forskning är baserat på latinets translatio – överföring, dvs kunskap överförs från kliniken till labbet eller möjligen tvärtom.
Karolinska Institutet och Astrazeneca har nyligen öppnat ett nytt translationellt centrum, mäktiga NIH (National Institutets of Health) i USA har gjort sammalunda tillsammans med två läkemedelsföretag.
Frågan är vad ska vårdforskning kallas? Är det viktigt med ett gemensamt namn?
//Inger Atterstam