2009-12-09
”Institutet - en jätteplats i mitt liv”
Våren 2010 ”pensionerar” sig professor Ingalill Rahm Hallberg från chefstjänsten vid Vårdalinstitutet. Hon var med och byggde upp verksamheten 2002 och är nöjd:
– Jag tror vi spelar roll. Vi får remisser från Socialdepartementet, Socialstyrelsen frågar oss regelbundet och även den privata sidan är intresserad av oss. Vi är en känd och respekterad aktör.
Kanske var det slumpen, kanske inte. Ingalill Rahm Hallberg tvekar om varför hon en gång i ungdomen valde vården som arbetsplats. Men i byn Hammar strax öster om Kristianstad, där hon växte upp, beundrade hon distriktssköterskorna. Karriären inom vården började med ett sommarjobb på S:t Lars mentalsjukhus. Det var på 60-talet en stor inrättning med 1 400 vårdplatser.
– Det var intressant. En del var inskrivna redan 1908. Där fanns bland annat så kallade vagabonderande och lösaktiga människor. Det var skrämmande att se hur många som hamnat där bara för att de var avvikande. När de väl var där så kom de aldrig ut.
Förstå galenskapen
Ingalill Rahm Hallberg avlade sjuksköterskeexamen 1968 – ett omtumlande år på många sett.
– Psykiatrin befann sig mitt i stormens öga. Vården fick mycket kritik! Jag var med om hur psykvården öppnade upp sig.
Året efter specialiserade hon sig inom psykiatrisk vård. På 70-talet blev det lärarutbildning för sjuksköterskor, särskilt inom psykiatri. Några år senare studerade hon psykoterapi och började sedan arbeta inom S:t Lukasstiftelsen för att lära sig dynamiska behandlingsformer och bättre förstå vårdprocessen vid schizofrena psykoser.
– Jag ville både hjälpa och förstå. När jag förstod hur flytande gränsen mellan galenskap och normalitet är ville jag förstå galenskapen, säger Ingalill Rahm Hallberg.
Hon säger att arbetet med psykoser tagit mycket kraft och att den verkligheten ibland varit ogripbar. Hennes sätt att ta sig vidare är att skriva om sådant som erfarenhetsmässigt varit svårt. Det har blivit ett antal läroböcker till gagn för vårdpersonal.
– Det är mitt sätt att bearbeta, en gudagåva.
När en gästprofessor sökte doktorander, efter att ha frågat vården om vilken kunskap man efterfrågade, anmälde hon intresse för att studera demensdrabbade som uppfattades som störande.
– Hela det sätt att förstå mänskligt beteende jag lärt mig inom psykosvården och inom psykodynamisk terapi passade väl även för att förstå innebörden i att leva med demenssjukdom.
Prisad professor
Ingalill Rahm Hallberg disputerade 1990. Tre år senare blev hon docent vid Lunds universitet och 1997 utnämnd till professor i vårdvetenskap vid samma lärosäte. Några år tidigare hade hon både fått Sofiahemmets pris för vårdforskning och första pris för forskning inriktad mot ”Kvalitet i kommuner och landsting”.
Äldrevården är hennes hjärteområde. Just nu är hon engagerad i forskning kring äldres syn på döden. I intervjuer med de gamla framträder en ångest för att skiljas från anhöriga och för att få demens, att inte kunna förstå och uttrycka sig.
När Vårdalstiftelsen inför millenniumskiftet gjorde en utlysning efterlystes fler resultat i praktiken av satsningarna på vårdforskning. Ingalill Rahm Hallberg skrev den ansökan som lade grunden till Vårdalinstitutet.
– Jag hade ett tänk kring hur man bygger ett starkt forskningsfält. Vård och omsorg är ett flervetenskapligt område – inte bara medicin utan social- och samhällsvetenskaper behövs också. Alla ska applicera sitt tänk inom ett och samma område. Jag ville bygga program som har långsiktighet för kunskapsbyggande är en långsiktig process.
– Vi skulle forska på de stora grupperna som kostar och lider mest: psykiskt sjuka, långvarigt fysiskt sjuka samt äldre.
Vårdalinstitutet - en jätteplats
Målet var och är fortfarande att förändra rådande praktik och studera effekterna av det. Kan man till exempel få ett barn att normalisera sin vikt genom förändrad livsstil i hela familjen? Det är så kallad interventionsforskning.
Vem har det juridiska ansvaret när landsting, kommun och familjemedlemmar tillsammans tar hand om någon? Och vad menas med att vara ”delaktig” i samhället? Det är exempel på frågor som Vårdalinstitutet tagit sig an vid sidan av att studera effekter av interventionerna som genomförs.
– Vårdalinstitutet har en jätteplats i mitt liv och har dominerat mitt liv vid sidan av äldreforskningen. Det är nästan tio år sedan vi startade, om vi räknar in planeringsledet. Jag har lärt mig oändligt mycket under åren; om ledarskap, samarbete över gränser och uppbyggnad av forskning och om forskningsfinansiering.
Naturligtvis innebar starten av institutet ett hårt arbete, bland annat för att få de två involverade universiteten i Göteborg och Lund att samarbeta och att acceptera att resurser skulle användas för att uppnå målen och inte nödvändigtvis fördelas lika mellan olika aktörer.
– Jag tror att jag har ganska lätt att se det positiva i olika saker. När man är där jag är kan jag inte vara omtyckt hela tiden. Att vara omtyckt får inte avgöra vad som ska bli min handling. Jag vill inte dagtinga för att vara bekväm.
I dag vicerektor och egen forskning
Framgångarna har varit många i hennes liv. CV:n är lång. Exempelvis gick Stora Gerontologipriset för år 2009 till Ingalill Rahm Hallberg med motiveringen ”som ett erkännande av en utomordentlig insats inom området åldrande och äldre”. Men när hon ska säga vad hon värdesätter mest i sitt liv blir det ändå ”barnen och barnbarnen”.
Att Ingalill Rahm Hallbergs tjänster behövs också efter ”pensioneringen” från Vårdalinstitutet står klart. Närmast väntar den holländska regeringen på att hon ska hjälpa till med modeller för hur äldrevården kan bli mera effektiv. Hon har vid 65 års ålder också på halvtid blivit vicerektor vid Lunds universitet och ska nu dessutom ägna sig mer åt egen forskning.
Text: Mikael Propst
Foto: Kennet Ruona
|
